HD:1989:73

Ämnesord: Lagfart, Åland
År för fallet: 1989
Meddelats: 26.6.1989
Diarienummer: S88/151
Liggare: 1976
Föredragningsdag: 8.12.1988

Senaten hade år 1875 fattat beslut om att några kronoholmar på Åland skulle underläggas hemmanen i en by. Genom beslutet hade hemmanen fått en bestående rätt att nyttja holmarna. Efter 1875 hade kronojordens betydelse minskat till följd av lagstiftning och åtgärder av myndighet, men den ständiga nyttjanderätten till kronojord hade dock inte övergått till en sådan äganderätt som förutsätts i lagen om lagfart och tiden för klander av fastighetsfång. På talan av landskapet Åland ogiltigförklarades de lagfarter som hade beviljats holmarnas nuvarande innehavare.

Omröstn.

LagfartsL

ÄRENDETS HANDLÄGGNING I DE LÄGRE INSTANSERNA

Käromålet i Ålands häradsrätt

Landskapet Åland har i sin talan mot A, B, C, D, E, F, G, H, I, J och K anfört, att svarandena av häradshövdingen i Ålands domsaga 9.6.1980 beviljats lagfart, envar på bestämda kvotdelar av Mörskärs skattehemman RN:r 1 av Mörskärs enstaka hemman i Kökars kommun. Landskapet har anfört att äganderätten till ifrågavarande hemman tillhörde landskapet och att svarandena beviljats lagfart utan att de haft något fång. Landskapet har därför yrkat att sagda lagfarter skall ogiltigförklaras.

Under rättegången har landskapet avstått från sin talan mot några av de i stämningsansökan nämnda svarandena, vilka inte heller blivit instämda att svara i målet.

Häradsrättens processuella avgöranden 28.2.1984

A och hans medparter har i häradsrätten invänt, att det mellan ägarna till hemmanen i Finnö by förelåg nödvändig processgemenskap dels mellan alla de i stämningsansökan nämnda personer, som beviljats lagfart på delar av Mörskärs enstaka hemman, dels mellan samtliga delägare i Mörskär.

Häradsrätten har funnit, att nödvändig processgemenskap inte förelåg mellan alla de i stämningsansökan nämnda svarandena eftersom lagfart beviljats på skilda kvotdelar och landskapet inskränkt sitt käromål att gälla enbart A och hans medparter och då fastighetens övriga delägares sak inte var föremål för denna rättegång. På dessa grunder har häradsrätten förkastat invändningarna och meddelat att ändring till denna del fick sökas endast i samband med rättens slutliga avgörande.

Häradsrättens utslag i huvudsaken 5.8.1986

A och hans medparter har invänt, att landskapet inte hade talerätt i målet utan borde sådan rätt på sin höjd tillkomma Finska staten. I övrigt har de bestridit käromålet. Vad först gäller landskapets rätt att i målet utföra kärandetalan, har häradsrätten konstaterat, att Finska staten, lagligen företrädd av Kejserliga Senatens för Finland Ekonomie-Departement, 21.7.1875 fattat beslut om att kronan tillhöriga Mörskär kronoholmar skulle utarrenderas till sex hemman i Finnö by i Kökars kapell av Föglö socken. I målet hade ej bestridits Senatens rätt att disponera över ovannämnda kronoholmar. Genom succession hade Senatens rätt övergått till statsmyndigheterna i republiken Finland i samband med att Finland proklamerat sig vara en självständig stat. Medelst beslut av riksdagen 28.12.1951, tillkommet i den ordning 67 § riksdagsordningen föreskriver, hade Finska staten överfört äganderätten till sin fasta egendom i landskapet Åland till landskapet Åland, med vissa undantag varom nu inte var fråga. Härav hade följt att landskapet hade kompetens och behörighet att föra den talan som var föremål för rättegången.

Vad sedan gällde huvudsaken har häradsrätten konstaterat, att Kejserliga Senaten med sitt ovannämnda beslut gemen- samt åt sex hemman i Finnö mot i beslutet föreskrivet arrende utarrenderat Mörskärs kronoholmar i Finnö by i Kökars kapell av Föglö socken bestående av åtta skilda land och klippor, tillsammans innefattande 893/1000 tunnland sämre ängsmark och 503/1000, egentligen 106 503/1000 tunnland kala och onyttiga berg, från 1.1.1876 med uttryckligt förbehåll, att i händelse holmarna framdeles blev behövliga för någon kronans inrättning, desamma skulle utan ersättning avstås till kronan. Häradsrätten har ansett, att ovannämnda hemman blivit tillerkända besittnings- och nyttjanderätten till ifrågavarande kronoholmar, vilken rätt, för det fall att kronan skulle behöva holmarna, kunde återtas.

Eftersom Kejserliga Senaten således inte överlåtit äganderätten till kronoholmarna till hemmanen i Finnö by och eftersom de svarande som 9.6.1980 vid Ålands domsaga beviljats kvotdelslagfarter på ifrågavarande lägenhet, sålunda inte kunnat utvisa något fång som skulle ha tillerkänt dem äganderätt, har häradsrätten prövat riktigt, i stöd av stadgandena i lagen om lagfart och tiden för klander av fastighetsfång, upphäva och ogiltigförklara den lagfart som 9.6.1980 vid § 257 av domhavanden i Ålands domsaga beviljats beträffande Mörskär skattehemman RN:r 1 av Mörskärs enstaka hemman i Kökar till den del, - A och B erhållit gemensam lagfart på 67/720 av lägenheten, - G erhållit lagfart på 1717/14580 av lägenheten, - delägaren i L:s och M:s oskiftade dödsbo, F, tillsammans med övriga delägare, erhållit gemensam lagfart på 5/48 av lägenheten, - F erhållit lagfart på 1/24 av lägenheten, - delägarna i N:s oskiftade dödsbo, I och J gemensamt, tillsammans med en annan delägare, erhållit gemensam lagfart på 31/320 av lägenheten, - H erhållit lagfart på 5/504 av lägenheten, - C erhållit lagfart på 41/1440 av lägenheten, - C och D erhållit gemensam lagfart på 1/30 av lägenheten, - K erhållit lagfart på 1/36 av lägenheten och - E erhållit lagfart på 1/36 av lägenheten.

Åbo hovrätts dom 27.11.1987

Hovrätten, under vars prövning A och hans medparter dragit målet, har inte beaktat A:s och hans medparters till Ålands domsagas kansli och till hovrätten efter tiden för ändringssökande tillställda skrivelser jämte bilagor, eftersom synnerligt skäl därtill inte förelåg.

Hovrätten har behandlat A:s och hans medparters invändning, att målet inte borde prövas eftersom nödvändig processgemenskap förelåg med personer vilka inte var svarande, men har inte funnit skäl att ändra häradsrättens utslag.

Hovrätten har prövat huvudsaken och funnit utrett, att Kejserliga Senatens för Finland Ekonomie-Departement 21.7.1875 fattat beslut om att Mörskärs kronoholmar i Kökars kapell av Föglö socken skulle underläggas sex hemman i Finnö by i Kökars kapell av Föglö socken. Detta beslut hade A och hans medparter åberopat som sitt fång då de ansökt om och beviljats ifrågavarande i häradsrättens utslag nämnda lagfarter. Senatens beslut hade dock inte avsett att överföra äganderätten till Mörskärs kronoholmar, av vilka sedermera bildats Mörskärs skattehemman RN:r 1 av Mörskär enstaka hemman i Kökars kommun. Äganderätten till kronoholmarna och sålunda till lägenheten Mörskär RN:r 1 hade sålunda inte medelst sagda beslut övergått till A och hans medparter och de hade ej heller kunnat påvisa eller ens påstå annat fång. På dessa och de av häradsrätten i övrigt anförda grunderna har hovrätten låtit bero vid häradsrättens domslut.

ÄNDRINGSSÖKANDE I HÖGSTA DOMSTOLEN

A och hans medparter har meddelats besvärstillstånd 18.5.1988. Landskapet har bemött ändringsansökan.

A och hans medparter har upprepat sina invändningar om nödvändig processgemenskap och om landskapets rätt att föra talan samt krävt, att de till Ålands domsagas kansli och till hovrätten efter tiden för ändringsansökande tillställda skrivelserna jämte bilagor borde beaktas. I fråga om huvudsaken har A och hans medparter yrkat, att landskapets käromål skall förkastas och att landskapet åläggs ersätta deras kostnader i Högsta domstolen.

HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE 26.6.1989

Processuella avgöranden

Lagfart har beviljats F och Q samt O och P gemensamt såsom delägare i L:s och M:s dödsbo. P har inte instämts såsom svarande beträffande denna lagfart trots att enligt 18 kap. 2 § 1 mom. ärvdabalken delägarna i dödsbo svarar gemensamt i mål som rör boet. Målet kan därför inte prövas beträffande denna lagfart. Högsta domstolen avvisar käromålet mot F och P såsom delägare i nämnda dödsbo och undanröjer till denna del de lägre domstolarnas avgöranden i huvudsaken.

I övrigt förblir hovrättens processuella avgöranden angående nödvändig processgemenskap i kraft.

Högsta domstolen finner inte skäl att särskilt beakta den argumentering A och hans medparter sentida anfört i hovrätten.

Huvudsaken

Domskäl

Angående A:s och hans medparters invändning, att landskapet Åland saknar rätt att föra talan i målet konstaterar Högsta domstolen, att de i landskapets käromål nämnda Mörskärs holmar vid tiden för senatsbeslutet 1875 var av krononatur. Enligt 25 § självstyrelselagen för Åland har äganderätten till statens fasta egendom i landskapet vid lagens ikraftträdande övergått till landskapet. Detta stadgande avser inte endast äganderätt i privaträttslig mening utan även den rätt staten har till kronojord. Käromålet berör därför landskapets rätt.

Sedan innehavarna av lägenheterna i Finnö by av Kökars kapell hos senaten anhållit, att Mörskärs kronoholmar måtte underläggas samtliga hemman i Finnö by, eftersom dessa holmar erbjöd det enda hamnstället för byns fiske och sålunda var oundgängligen behövliga för sökandena, hade senaten genom beslut 21.7.1875 bifallit ansökan och förordnat, att ifrågavarande holmar omfattande åtta skilda land och klippor från och med 1.1.1876 underläggs de sex hemmanen i Finnö by gemensamt mot en föreskriven årlig ränta, dock med sådant förbehåll, att ifall holmarna framdeles skulle bli behövliga för någon kronans inrättning borde de utan lösen eller annan ersättning åter till kronan avstås. Genom senatsbeslutet har de nämnda hemmanen fått en bestående rätt att nyttja holmarna. Hemmanen har inte senare genom avtal mellan dessas ägare och vederbörande myndigheter eller genom myndighetsbeslut erhållit någon annan rätt till holmarna. Det beslut varigenom länslantmäterikontoret i Åbo och Björneborgs län 11.2.1980 kameralt ändrat Mörskär från krono- till skattenatur har inte påverkat rätten till holmarna. A och hans medparter saknar således fång varigenom de skulle ha förvärvat äganderätt till holmarna.

Efter 1875 har kronojordens betydelse minskat och samtidigt har skillnaden mellan ständig besittningsrätt till jord och äganderätt minskat och fördunklats. Det gäller därför att ta ställning till frågan, om rättsutvecklingen lett därhän, att ständig besittningsrätt till jord upphört att finnas till som ett särskilt regelsystem och att sådan rätt därför numera borde likställas med äganderätt. I rättspraxis har behandlats ett stort antal fall rörande de äldre städernas så kallade donationsjordar, vilka är av krononatur. I denna praxis, som sträcker sig till 1960-talet, har slagits fast, att städerna inte kunnat avhända sig donationsjord och att enskild, även om han erhållit lagfart, inte kunnat förvärva äganderätt till sådan jord. I lagstiftningen har hithörande frågor behandlats bland annat i lagen 29.6.1951 angående ombildning av frälselägenheter och vissa lägenhetsdelar av krononatur till skatte, lagen 8.8.1958 angående ombildande av vissa lägenhetsdelar av krononatur till skatte och lagen 12.1.1965 om reglering av vissa lägenheter och lägenhetsdelar av krononatur. Dessa lagar innehåller stadganden om förutsättningarna för att och tillvägagångssättet genom vilket innehavarna av ständig besittningsrätt eller åborätt förvärvar äganderätt till lägenheterna. Av nämnda omständigheter framgår, att ständig besittningsrätt till jord fram till senaste tid behandlats som ett särskilt regelsystem och denna rätt har därför inte genom rättsutvecklingen övergått i något annat. De nämnda lagarna från 1951, 1958 och 1965 medför alla, att ständig besittningsrätt och åborätt under särskilda förutsättningar omvandlas till äganderätt. Högsta domstolen anser dock inte, att dessa lagar är uttryck för en allmän rättsprincip av sådant innehåll, att besittningsrätten övergått i äganderätt i sådana fall, som inte berörs av lagarna.

A och hans medparter har således inte till Mörskär enstaka hemman sådan rätt, som förutsätts i lagen om lagfart och tiden för klander av fastighetsfång.

Domslut

Hovrättens domslut ändras inte.

Den skiljaktiga ledamotens yttrande

Presidenten Olsson: I fråga om de processuella avgörandena är jag ense med majoriteten.

Jag är ense med majoriteten också såtillvida att jag på de av majoriteten åberopade grunderna finner käromålet beröra landskapets rätt.

Vad domskälen i övrigt beträffar yttrar jag följande:

Skillnaden mellan ständig besittningsrätt och äganderätt har såsom majoriteten framhåller efter 1875 minskat och fördunklats. I själva verket ter sig denna skillnad så liten att det för en realistisk rättsuppfattning ligger nära till hands att principiellt jämställa dessa begrepp. De befogenheter den ständiga besittningsrätten ger sin innehavare är, om undantag ej gjorts, de samma som de befogenheter som tillkommer en ägare. I fråga om ständig besittningsrätt till kronojord får den ersättning som vid rättighetens upplåtande måhända fastställts närmast betraktas som en offentligträttslig avgift. Ständig besittningsrätt kan inte mera i dag upplåtas. Genom den lagstiftning majoriteten åberopar har ständig besittningsrätt i vissa fall uttryckligen omformats till äganderätt. Det finns emellertid inte någon grundad anledning att anse, att lagstiftaren härigenom skulle ha slagit fast, att ständig besittningsrätt inte i andra fall skulle kunna uppfattas som äganderätt utan uttryckligt stöd i lag. Tvärtom bör sagda lagstiftning uppfattas som utslag av en allmän och, såsom redan framhållits, naturlig tendens i rättsutvecklingen. Lagstiftaren har - för mera än ett kvarts sekel sedan - klargjort sin ståndpunkt i fråga om vissa relativt ofta förekommande fall. Det är nu domstolarnas sak att följa dessa principer i andra mera speciella fall, fall beträffande vilka lagstiftning inte kan förväntas. En dylik uppfattning har starkt stöd i vår vetenskapliga doktrin.

Då Mörskärs kronoholmar genom senatens beslut 21.7.1875 underlades de sex hemmanen i Finnö by fogades emellertid till beslutet det förbehållet, att ifall holmarna framdeles skulle bli behövliga för någon kronans inrättning borde de utan lösen eller annan ersättning åter till kronan avstås. Det har inte i målet visats, att detta förbehåll rörande kronans - numera landskapets - återtagningsrätt skulle ha upphört att gälla. Den omständigheten att lagstiftningen rörande expropriation av jord efter 1875 i väsentliga avseenden förändrats, kan inte tillmätas avgörande betydelse vid bedömandet av förbehållets giltighet, särskilt som expropriationslagstiftningen gäller inlösen mot full ersättning medan förbehållet gäller återtagande utan lösen.

På nyss anförda grund finner jag, att sådan lagfart som målet gäller inte borde ha meddelats, och jag förenar mig sålunda om det domslut vid vilket majoriteten stannat.

I avgörandet deltog: presidenten Olsson (skiljaktig), justitieråden Portin, Riihelä, Haarmann och Roos